Direktlänk till inlägg 8 maj 2016
Gick ner och satte mig på espresso house. Kunna sitta där och bara finnas till. Massa prat o folk o rörelse runt om kring samtidigt slipper man hålla koll på folket inga måsten o inga krav. Bara folk i rörelse. Det ger mig ett lugn o samtidigt sällskap. Jennifer går runt i affärer och kollar o jag njuter av en kopp kaffe. Att bara kunna sitta i sin egen bubbla o fundera.
Samtidigt koppla bort de tunga tankarna som spökar i huvudet. Rädslan att förlora rädslan att inte vara tillräckligt bra. Rädslan för att göra nån besviken ja många tankar kan snurra. Samtidigt vet jag att jag kommer aldrig förlora det viktigaste här i livet hur mycket hjärnspöken ändå säger de till mig. Den kärleken går aldrig att ta miste på hoppas jag. Hjärnspöken gör tyvärr så att jag förlorar kontakt o kommunikationen missuppfattas av mina med människor. Det är inte lätt att förstå ilskan o besvikelse som kommer rädsla att hjärnspöken ha rätt. Men de ska gå väldigt långt innan de kan ha rätt. Det e automatiska tankar som dyker upp. Tankar som.berättar om en s största rädslor nåt man varit med om innan tex.
Denna blomma fick jag på min 35 års dag första orkidé som jag någonsin har lyckats få till att slå knopp igen. Ser den som ett gott tecken på att allt kommer bli bra.